Rymden

Rymden har alltid fascinerat mig, ända sedan jag var barn har jag vart intresserad av de olika planeterna och stjärnsystemen. När jag var fem fick jag min första stjärnkikare och jag kunde spendera timmar med att bara titta upp i himlen på en stjärnklar kväll.

Jag fick massor av böcker som handlade om rymden och när jag blev gammal nog började jag läsa i dem själv. Jag visste allt om rymden. Vad planeterna hette, vilken ordning de låg i och vad de var gjorda av. Jag visste även hur klimatet på varje planet var.

Jag brukade fantisera om hur det skulle vara att bo på en annan planet och om det fanns varelser som redan bodde på planeterna. Det ville jag tro åtminstone, även om de flesta böcker jag läste förklarade att det var högst otroligt.

Mitt intresse för rymden försvann någon gång i tonåren då det blev mer intressant med andra saker. Så är det ibland, saker man gillar faller bort.

Nu har dock intresset väckts igen, i och med att jag fått egna barn och då rotat fram min gamla stjärnkikare.

Vi har vart på observatorium och kikat i de stora stjärnkikarna, det är coolt. Man kan verkligen se planeter och stjärnor. Det är häpnadsväckande hur stor rymden är och vad som finns i den. Oändlighet, det ger mig en speciell känsla att tänka på det.

Det är nästan rymdens oändlighet som är det mest fascinerande, inte bara de planeter och solsystem som finns i den.

Jag kanske skulle ha blivit astronaut istället för modell, men nu är det lite för sent för att ångra sig. Eller? Vad tror du? 🙂 Det kanske går om man verkligen vill. Men jag tror inte att jag har den rätta glöden för att bli astronaut idag, det blir bättre att bara fortsätta med bloggen och se vad som händer!